Som havets vågor

rinner bort
kommer åter

livets makt består

Morgonbruset kom

tappa fästet föll ur tid

sakta tillbaka 

Morgonljuset, stillar lite det inre bruset, ger tid åt att samla kraft till dag , om än styrkan är aningen vag, måste bringa uppgiften rättvisa, den eviga lunken prisa, vad väntar, medans klockan klämtar, tiden hämtar, trava ständigt på i gamla spår, år efter år som blir till alla år, eller välta omkull, för längtans skull, vad som gjort själen full, rädslan och oron gör sitt, om nu jag ska göra mitt, så att allt blir rätt, på bästa sätt, varför tveka, låta ängslan leka, är vad jag är, ständigt lär, hoppa över kanten, kasta in vanten, eller ge järnet en chans, strunta i andras dans, se inte vad vänner gör, kanske inte det jag bör, stanna upp och hör, vad hjärta, kropp och själ mig anbefaller, om jag faller, så faller jag, bara att ta nya tag, eller blir det övermäktigt så ligg kvar ett slag, mest jag själv som klandrar, ständigt på mig hamrar, ändock är det svårt, ja! Till och med hårt, se att bra inte alltid blir bäst, för dåligt är inte heller alltid sämst, balansera på linan spänd och rak, är inte endast min sak, alla måste få plats och tillfälle att glänsa, måste lite i egot rensa … nu åter till vila så att jag så småningom kan återkomma om än ej ståtligt stila, genom livet måste jag ändå plikttroget och ödmjukt kila, och ibland snabbt genom de guppiga vägstumparna snabbt framåt ila, stanna längre i stunden, i fridsamma lunden, för jag är inte ständigt till elände och självömkan bunden …

ojojoj !!! så allvarligt …                                                                                                  

Ge Dagen vad den Tål  - med önskan om en Bra sådan för Alla